Ann-Viol har varit en del av Kongamek i tio år. Här monterar  hon spjäll och plåtdelar till värmereglage. Arbetet är i mångt och mycket detsamma, men själva produktdelarna kan variera. Monotont? Inte så farligt, enligt henne själv.

– Jag tycker det är rätt bra, får stort ansvar och kan sköta mig själv, det trivs jag bra med. De första åren jobbade jag som spjällmontör, nu är det mer plåtmontage.

Arbetslaget består av tio personer men det är bara Ann-Viol och närmsta kollegan Oscar som sköter just plåtmontaget. Under ungefär fem år på samma posi-tion har duon kommit varandra nära.

– Vi snackar en hel del skit om dagarna, den killen är sjövild! Jag stormtrivs med honom. Han var bara tjugo år när han kom hit och jag har nog tagit någon typ av mammaroll. Resten av kollegorna träffar jag mest på kafferasten. Det är ett bra gäng, jag tycker att vi har en bra blandning av yngre och lite äldre kollegor.

Virknålar och folkrace

Nästan varje dag efter jobbet kopplar hon av med virknålar eller stickor.

– Jag stickar kläder av olika slag, och så virkar jag en hel del. Ett överkast kan ta fyra månader att virka. Jag har gjort fem–sex stycken hittills.

Ann-Viol menar att handarbetet har en nästan terapeutisk effekt på henne.

– Ja, för mig finns inget bättre sätt att koppla av och skingra tankarna på. När du sitter med stickorna är det bara det som gäller, och de stunderna betyder mycket för mig.

Att en och samma person kan ha flera helt olika fritidsintressen, det är Ann-Viol ett bra exempel på. För när  sommaren kommer, då drar hon ner på handarbetet och ägnar sig helhjärtat åt något helt annat: bilar.

– Vi har en Pontiac Bonneville 1959 års modell, den är läcker och gör sig bra på sommarvägarna. Men det är folkrace som jag är allra mest intresserad av, säger hon.

Det är ingen överdrift. Redan när folkracerörelsen kom till Sverige i början på 80-talet var hon engagerad och tog bland annat plats i tävlingsledningar med ansvar för funktionärerna. Idag har hon inga uppdrag utan njuter av tävlingarna i rollen som ”folkracemamma” när sonen Gustav kör.

– Inom motorsporten är det ju oftast pappa och son, men i vårt fall är det mamma och son som gäller. Det är lite kul.

Inte lika fin som hennes amerikanare, men minst lika rolig. Här en gammal Volvo som folkrace-åk.

”Inom motor-sporten är det ju oftast pappa och son, men i vårt fall är det  mamma och son som gäller.”

Genom folkrace har Ann-Viol kommit att träffa många nya vänner.

– Alla som åker på folkrace har ju samma intresse, och delar man intresse har man i regel också trevligt ihop. Man tar med sig fikakorgen till grusgropen och umgås, man hjälper varandra med bilarna och så vidare. Det är en fin gemenskap. Jag upplever tyvärr att samhörigheten i samhället är på väg att försvinna, det har nog mycket med alla skärmar och datorer att göra. Det är lite synd, människor behöver se och prata med varandra!

Nästa gång du träffar Ann-Viol, lägg ifrån dig luren och ta ett snack – du kan lära dig ett och annat om både virknålar och hårnålskurvor.